Besökare!

Denna månad:
Denna vecka:
Idag:
Just nu: Totalt:


Hej på er!
Ja sorry att jag inte bloggat på över 1 vecka.
Men jag har verkligen inte haft lust.
Följer ni mig på instagram eller snapchat så vet ni redan vad som hände förra lördagen.
Den helgen som skulle bli så najs.
Fint väder, nyss fått körkort, vi skulle grilla, äta jordgubbar. Livet var så jävla bra.
Jag och Alice hade åkt och letat avslutningskläder och skulla köpa mat.
Men när jag står inne i matbutiken och letar efter chips så ringer mamma.
Hon hinner inte säga ett ljud i telefonen innan jag direkt får en klump i magen. Sen säger hon att det hänt nåt jätte hemskt. Men mer än så hann hon inte säga för då förstod jag att det var månsen.
Min finaste finaste misse.
Hon säger att han är skadad men jag förstår att han har blivit påkörd och kommer dö.
Men hon säger inte det eftersom att hon vet att jag måste köra bil, vilket man helst inte ska göra när man är i chock.
Men jag lämnar i alla fall vagnen med all mat i och springer bara till bilen. Vi hade bestämt träff med mamma och månsen halva vägen var.
För han måste in till närmaste djursjukhus.
Så jag kommer först till parkeringen vi bestämt träff på. Jag pratar med Månsen i telefonen för att lugna honom eftersom han är min  bebis.
Sen när dom kommer fram till parkeringen och jag rycker upp bildörren för att se honom så dör han.
Min fina fina månsen. Det är över en vecka sen och jag kan fortfarande inte tro det är sant.
Känns som att de är flera år sen.
Och det känns som jag lever i en bubbla.
Ingen som inte varit med om något chockartat kan förstå.
Han var mitt allt den där lilla gubben.
Kunde på riktigt ta en kula för honom.
Han har hjälpt mig i allt skit jag varit med om.
Så mycket jag uppoffrat för att få vara med honom.
Jag behandlade han verkligen som den prinsen han var.
Han var så himla pigg, som en kattunge, trots att han skulle fylla 17 år nu i juni.
Är så orättvist att ett sånt underbart liv kan avslutas av att nån gubbjävel kommer och kör för fort.
Han heter tydligen Robert, nåt mer vet jag inte.
Men vill gärna hänga ut honom, mördare. Hatar män dom mördar bara och kör för fort.
Vi hade en fin begravning för Månsen i alla fall.
Och jag saknar honom så det gör ont i hela kroppen.
Men är därför jag inte orkat blogga något. Är ett under att jag äns orkat kliva upp ur sängen.
 
 
och till alla som tänker ''Det var ju bara en katt'' Tycker jag väldigt synd om. Men jag hoppas att ni någon gång i livet får uppleva att verkligen älska någon, någon ni tar en kula för och när ni förlorar den ni älskar kommer ni förstå.
 
Men jag saknar min Månsen! hans små hyss, hans kurrande, jamande, gosande, hans lukt, hans sätt han har huvudet på sne när jag pratade med honom. Jag saknar honom så det gör riktigt, riktigt ont i bröstkorgen. I 17 år har han liksom funnits i min säng varenda dag. Fattar ni? Jag var liksom 3 år då! Jag har haft honom längre än vad jag haft mina små syskon.
Han var liksom inte en katt i våran familj, han var Måns liksom. När han kom in i samma rum som man var i så pratade alla med honom,  alla i hela familjen gjorde det. Han har alltid varit med på allt vi gjort.
En egen individ med egen vilja och personlighet.
Men jag hör hur han jamar här hemma ibland och det lustiga är att nu har det kommit hit en duva som verkar väldigt tam, den vågar komma fram till oss och sätter sig vid oss om vi sitter på balkongen eller är ute. Jag tror att det är Månsen, han är fortfarande med. Men han var aldrig utan oss och var dom andra borta på landet och jag var med honom själv så springer han upp o ner i huset och skriker och undrar var alla är.
Så jag vet att han är här för han vill inte vara utan oss.
Men ja ska på min gammel morfars begravning imorgon så kommer inte blogga då heller :/ Men hoppas ni förstår.
 
ÄLSKAR DIG  MÅNSEN  ♥
 
♥♥♥
21/6 - 2001  -     26/5 - 2018
 
♥♥♥
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress